Dag 26 – Mina rädslor

Ibland är jag lite rädd för livet, för att jag vet att det kommer att ta slut en dag. Blir det liksom bara svart eller vad?

Jag kan räkna bakåt och inse att det inte var nyss jag började 7an, även om det känns som igår.. det var snart 4 år sen, kan gripas av panik över att jag inte hunnit…ens hälften av det som jag ville.
Jag vill inte att livet ska gå så jävla fort. Ibland tänker jag på det så mycket att jag inte kan släppa tanken på annat sätt än att intala mig själv att det kanske kommer något piller ändå, ni vet ett sånt som man kan ta och sedan kan man leva i en evighet.

Och sen samlar jag mig själv och påminner mig om en historia jag läste en gång. Jag minns inte om det var en mormor eller vem det var, men hon fick i alla fall frågan om döden inte skrämde henne?
Den gamla kvinnan svarade ungefär såhär, ”tänk dig att du har gjort dig fin för att gå på en fest, väl på festen träffar du dina drömmars man. Ni dansar hela natten, äter god mat och skrattar. Framåt små timmarna går ni hem och spenderar en fantastisk natt tillsammans, allt är perfekt och du somnar på hans arm. Tänkt dig sen, att just när du somnat så ruskar någon om dig och säger vakna! Nu ska du göra allt från början igen!
Hade du velat det? Eller hade du velat somna om? ”

Hon menade att det är likadant med livet, att om man har man levt, älskat, skrattat och gråtit . Då är man färdig med livet sen. Jag önskar att mitt liv får sluta så. Just så. Och försöker att inte vara rädd.